Allt går...

Det är sista dagen i september. Ute är ganska mörk trots att det är så tidigt. En lätt bris kommer från fönstret och går genom min kropp. Det är inte kalt, men misstron för andra får mig darra. Alla mognar sig men jag sitter på den brun soffa, och tittar på hur annorlunda de är jämfört med mig. de är mer mogna än mig men vad är jag då? En tjej som har en familj, 3 vänner som hon respekterar och älskar jättemycket, en kusin som hon pratar inte så ofta med och en moster som väntar på henne i Rumänien för att komma på besök. Det är bara det jag har men jag är mer än lycklig. Jag har allt jag önskar men hur länge kommer jag ha dem? Familjen, kusinen och mostern kommer vara där när jag behöver hjälp men mina vänner då? De kommer mogna sig mer och mer och då kommer gå alla åt sin egen väg men jag... måste vänja mig att gå åt min egen väg. Jag måste vänja mig med tanken att jag inte kommer ha dem bara för mig själv och de kommer ha ett eget liv, de kommer ha en egen framtid och jag kommer ha min egen. Typisk för mig att bli avundsjuk inuti men jag märker att andra vill ha mina vänner som vänner men de har inte det och då ler jag och tänker att det var jag som van. Jag vet att de kommer gå och lämna mig bakom, men jag kommer vara samma person som jag var innan. De kommer inte ändra det.  Kanske jag är barn och jag märker inte det, men jag kommer ändra mitt sätt att tänka med tiden, men jag hoppas att jag inte kommer ändra mig så jättemycket för att jag vill vara samma person som jag var innan.  Jag måste lycka gå över alla frestelse som är omkring och att vara det samma. Jag känner till och med nu hur svårt det är att kämpa men” när jag trillar reser jag mig upp och går vidare.”

Allt går.. till och med tiden och jag sitter och tänker att det är bara ett år och 7 månader tills jag fyller 18 år. När flög tiden så snabbt? Det känns som att det var igår min syster fyllde 18 år och det är nästan 9 år mellan oss och nu är det min tur? Nu börjar det svåra livet, nu kommer alla problem och nu kommer allt som är svårt börja. Innan var det bara en underbar skoj som fastnade i mina tankar. Nätterna där jag somnade gråtande för att X bryr si inte om mig eller när jag skrattade med X kommer fastna i mina tankar för evigt. Jag måste ta den där steget jag hatar mest. Den där steg till det totala ansvaret. Det ansvaret där du beror inte på din mamma eller din pappa längre, där du allt du gör, gör du med dina egna händer. Alla väntar tills den där stunden kommer men inte jag för att jag vet att det inte kommer gå bra… och som jag sa innan. Allt går J