Skvaller, beröm, kritiker, hat, själviskhet,
glädjen man har när man skadar andra, sorliga blickar, tårar, smiles, olika
röst och han. De orden kommer i mitt
huvud när jag säger ”han”. Vem är ”han”? Jag vet inte heller, jag vet inte om
jag kommer träffa honom någon gong, jag vet inte om ”han” finns på riktig eller
om han kommer lätta efter mig någon gong. Jag tror inte att han vill hitta mig
ändå för att jag inte skulle tro honom, jag skulle inte lita på honom, jag
skulle inte bry mig om honom. Jag äcklas av denna världen som vi bor i, där din
viktigaste person skiter i dig för en ”ny” person som den kommer göra samma sak
med honom och då kommer han se att vid dig kändes det bättre, men då kommer det
vara för sent…
När tårarna rinner frågar du dig
själv varför är det du? Men med tiden märker du att du är mer viktig än honom
men bara då märker han att du var den mest viktiga för honom inte den nya ”tjejen”
men då tar fåfängan över och han kommer inte säga förlåt bara för det. Och så förstördes den kärleken du litade på
och som du drömde om. Det syns på honom
att det gör ont men varför är fåfängan så stor? Varför är det så svårt att säga
”hej”?
Skit i det, man måste inte bry
sig om när du har dina vänner och familjen bredvid dig och det är den
viktigaste eller hur? Vännerna är
bredvid dig så som dem aldrig har varit förut och det är bara dem som får dig
le varje dag tröts att du säger bara dumma saker och du försöker gå över allt. De
är bredvid dig och de får dig le även om dem inte vet vad det är i ditt hjärta.
Du ljuger, du gömmer, du ger falska leende men när du sitter i bussen på
morgonen du är helt borta från Jorden, du tänker på vad du gjorde och vad du
ska göra och så flyger de 30 minuterna utan att komma fram till något… så går dina
morgnar men någon dag allt kommer ändras jag vet det, jag känner det eller nej….
Jag vill det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar