Det är 2 november 2012. Vintern snabbar sig att krama oss
med sina kalla armar. Jag är inte ledsen, för att vintern är i alla fall uppriktig
och visar sitt ansikte inte som människorna som låtsas att de bryr sig. Det är
en av de där nätterna där du har hjärtat fyllt med hat och pratar med en
person, som du känner inte så mycket, jag vet var han bor och var han heter
inget mer om hans liv men jag respekterar honom för att han ger lite tid för
att tänka på livet. Det är för många som är för upptagna att tänka på alkohol,
fest och horor för att ha lite tid då och då att prata om livet, att tänka la
vad som är bra och vad som är dåligt. Jag är inte Gud för att döma dem och att
säga att de har fel kanske det är jag som har fel och tror att det finns
fortfarande hopp och drömmar. Jag väjer att bli rent och inte smutsa ner mig
med andras skvaller. Jag hör tillräckligt med skvaller varje dag, jag vill inte
ge andra saker att prata om för att jag är inte så där. Jag vill inte göra ”saker”
bara för att andra ska ha något att prata om eller att visa något utan jag är ”JAG”.
Vill du prata skit om mig? Varsågod, personerna som känner mig på riktig kommer
aldrig att lyssna på dig, och de som lyssnar på dig har ingen plats i mitt liv
så jag måste tacka dig för att du hjälper mig.
Så.. vi måste återgå till det jag vill prata om.
Jag öppnar min play list och väljer en låt och jag lyssnar
på det noggrant samtidigt som jag läser texten. De första verserna ger mig gåshud. Efter 3
minuter och 36 slutar låten och trycker på ” spela igen” och om och om och om.
Jag lyssnar på det nu också och den inspirerar mig att skriva i bloggen. Jag
har alltid en låt som jag lyssnar på när jag skriver i bloggen och jag har så
mycket att skriva om men jag skriver en sammanfattning istället. Jag tittar som vanlig på Facebook och ser en
fint tjej som fångade mina ögon (jag är inte lesbisk men hon ser bra ut, ansiktet
inte kroppen). Hon hade som profil bild en bild på henne och hennes kille på en
båt. Jag öppnade bilden och läste kommentarerna. Killen dog inte så länge sedan
i en olycka. Det var en sock för mig för at jag satte mig i hennes situation. De
älskade varandra, man kunde se det men jag undrar om nu, efter att han dog
kommer hon hitta en annan kille och försätta leva som vanligt? Jag skulle inte
kunna göra det. Jag skulle känna mig skyldig mot killen eftersom han älskade
mig tills han dog och nu är det min tur att göra det men.. hur länge? Jag vill
inte veta hur det känns att vara i hennes situation, jag vill inte att en
speciell person dör, det har inte hänt mig men jag vill inte att det ska hända
mig eller någon annan. Jag gick på hans profil för att han hade det fortfarande
och då började tårarna rinna när jag såg meddelande från hans vänner som
berättade hur mycket de önskade att han skulle vara med på en fest så som de
var innan. Personer som hoppades att han ska höra, lyssna och känna att alla
saknar honom. Fruktansvärd stund att se
en person du älskar dör och jag tänker många gånger på var jag skulle göra om
det skulle hända mig och jag kommer fram till samma sak: depression och kanske
skulle bli galen.
En bild som ger många känslor men jag säger inget jag låter er att hitta dem.
Låten jag lyssnade på medan jag skrev :) synd att ni inte fattar :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar